Angående konserter

Kära Nanna,

Detta är ett brefv från Bryssel skrivet av fröknarna Lafièvreoch Liturgius. Vi har för avsikt att förtälja om dagens upplevelser. Vi har nuddat vid den djupaste avgrund för att sedan sväva bland molnen. Vi har upplevt stunder av musik, så usla att vi inte trodde det var möjligt, och så ädla som det sällan är en förunnat att höra.

Det hela började med "GALA KUIJKEN", än sådan slug och falsk lansering, publken fördes minst sagt bakom ljuset. Monsieur Sigge Kyckling inledde eftermiddagskonserten med att spela, i tio minuter, på sin viola da spalla. Därefter tog helvetet vid! Publiken beledsagades av en mycket tjusig dam-Virgilius som hade passat bättre i kassan på ICA i Axelsberg ("Per till kassa 5, Per till kassa 5"). Hon läste uttryckslöst innantill och inte ens det gjorde hon bra.

Konserten fortsatte med en sömnig orkester och en överromantisk stropp till violinist som spelade ett nyskrivet ointressant stycke. Kompositören var i själva verket den person som lurat dit oss med hjälp av gratisbiljetter.. Därefter kom en välbehövlig paus.


Om du nu tror att detta var det dåliga misstog du dig. Vi återvände till våra platser ovetandes om vad som nu skulle komma. Vi värmdes upp med lite obligatorisk svulstig Mozart à la vibrato con marcato. Och sedan! Sedan kom en poet, en Mozartklädd cellist samt fyra unga kvinnor i väldigt överarbetade balklänningar. Kassörskan bad oss alla att iaktta tystnad och koncentration. För nu skulle vi nämligen få uppleva stor genialitet och konstnärligt djup. Publik bads att skriva slumpmässigt valda ord på papperslappar som poeten sedan skulle skriva improviserade dikter över. Cellisten skulle ackompanjera detta med ett slags improvisation men det blev mest bara ljud. De fyra kvinnorna i sina svårburna klänningar gick under tiden, bärandes på värmeljus, runt på scenen bland notställ och stolar. (Här i Belgien orkar man inte rodda mellan nummren.) Guds försyn såg till att de tack och lov inte snubblade. När hälften av publiken gått och andra halvan höll på att avlida bestämde sig något geni för att avsluta det hela med en rungande applåd. Publiken var inte sen att stämma in och poeten förstod genast hinten, till skillnad från cellisten som gjorde ett försök att fortsätta. De stackars kvinnorna såg yrvaket upp och verkade mest lättade över att få gå därifrån.

För att vrida om kniven ordentligt, vattna ur det sista av själ som återstod hos publiken, annoserades att vi nu skulle få höra ett underbarn, endast 17 år, iklädd en blå klänning av en mer än stor volym, sjunga en av nattens drottnings arior, Gud tack att det inte var den mest kända. Mer makabert kunde det inte bli, den stackars flickan hade ingen som helst pondus att föreställa en ond, arg moder, även om hon försökte, vilt gestikulerande med armarna. Nåja, så vilt var det inte.. snarare väldigt stelt och inövat. Man kunde riktigt höra tankarna "takt 13: höger arm upp i ansiktshöjd, takt 24: svepande gest framåt med vänster hand..." Det enda goda med detta var att det var slutet på konserten.

Syn på den belgiska folksjälen (del III)

Den belgiska själen så märkbart
Ikväll visat prov på sin brist
På att fullända och på att njutbart
få konserten att inte bli trist.
En så’n hemsk vokalist
Samt en pretto cellist
Lingvistsadist? Jovisst!

Så typiskt att ytan polera
Men att lämna essensen därhän.
Vi får en så’n lust att agera
Men hindras dock av portmonnän.
Blandningen frän,
Den ger oss migrän,
Belgarn.. han är ej mondän.

Asså, vi e kanske inte helt rättvisa mot dom stackars belgarna för andra halvan av dennahära dagen va mycke mer bra. Vi jick på en till konsär med Collegium vocale de Gent å dom e ju belgar men dom e ju bra. Riktit bra tillåme. Vi var i sjunde himlen efter fast inte helt Rebecca (de va ju inga gambor me). Dom sjöng Bachkantater å våran lärare Stinnders lira orgel, han e grym! Prinsessan va oxå där, fin plats å allt, men vi satt högre fast sen smet vi ner å såg bättre. Det som var bra var att dom sjöng bra, hon den som sjöng sopran var fin i tonen och alla var samma på samma gång och när det var svagt var det svagt och vice versa. Låtarna av Bachen var fina det var kantater av sällsam hörd. Sen så sjöng dom fem av dom en sång av en snubbe som kallas Johann Schelle (Kjelle), det var fint och victoria klappade kraftigt med händerna. Vi var på konserten med Birgitta och Guillaume som är våra respektive svenska kompisar ifrån svergie. Dom tyckte också det var tjusigt, alltihopa och prinsessan.

Syn på den belgiska folksjälen (del IV)

Aaaaaaaaaaaahhhhhhh……….

Adjöken
Rebbeca åck Viktåria